Intervju med Jona Elings
Krokodilens vändkrets blev till på Långholmens Författarskola. Det är ensamt att skriva, och jag tror inte att människan är ensam av sig. Jag behöver i alla fall få höra ihop. På kursen fick jag göra det. Jag blev läst och läste, skrev och strök. Blev tvungen att skriva också när det kändes motigt, eftersom varje vecka hade sin deadline. Kursen stod för värme, en plats där vi lyfte varandra.
Vad var svårast med att skriva boken?
Att fortsätta tro på att det skulle bli en bra berättelse. Det är hopplöst svårt att bli utgiven, så jag vågade inte riktigt hoppas det. Jag försökte ha Stanislavski på axeln: Älska konsten i dig, och inte dig i konsten.
Något råd till kommande kursdeltagare med romandrömmar?
Skriv det som du verkligen tycker är viktigt. Om du fick reda på att du bara har ett halvår kvar att leva, vad skulle du skriva då?
Häng i. Det tar tid att skriva, men ännu mer tid att tänka, vända, vrida, grubbla; ruva.
Ta i. Skriv mer än du ”måste” varje vecka och lämna in det nyskrivna du är mest osäker på. Det du redan är nöjd med kan fresta eftersom ryggdunk alltid är skönt, var modig!
Läs. Njut av att läsa gruppkamraternas texter. Läs mer, läs allt, läs nytt och gammalt. Två öron, en mun, brukar man säga för att påpeka att det är viktigare att lyssna än att prata. Det är samma med att läsa och skriva tror jag.
Nu går jag inte längre kursen, känner mig ensam och funderar på om jag kommer kunna älska mig i konsten.
Jona Elings debuterar på Albert Bonniers förlag med sin roman Krokodilens vändkrets.
